Vår älskade bebis!
Det har regnat här i Ridgeland i två dagar nu. Tror de känner på sig att det är något som inte stämmer.
Vår älskade lilla Emma har igår lämnat oss. Och det känns så tungt.
Emma var en sån speciell hund. Alla älskade henne. Hon var så pass charmig. När vi hade familjemiddagar kunde hon sitta i t.ex. mitt knä och sedan vandra över till den person som sitter bredvid mig osv. Hon ville göra alla glada. vilket hon defenetivt gjorde.
Det kommer bli så otroligt hårt för mig att komma hem till Timotejvägen och inte mötas av hennes välkomnande. Även när jag vaknar tidigt på morgonen och försöker få ut henne ur mammas sovrum, men hon bara kollar på mig med trötta ögon och ungefär som "ser du inte att vi sover?!"
Hon var verkligen mammas hund. Enda sen vi fick henne. I 10 år har hon vart en så stor del av oss. även om hon var så liten. Lilla skuggan.. Det går liksom inte att beskriva hur jobbigt det är att veta att hon är borta. Gråten sitter fast i halsen och liksom vägrar lämnade den så det blir som en stor knöl.
Även om jag försökte föreställa mig att inte få se henne igen när jag lämnade timotejvägen den 29 april så förstod jag inte att det skulle vara så jobbigt. Alla mina tankar går till min lilla familj på timotejvägen och mina morföräldrar på sveavägen. En väldigt stor bit saknas där, och jag vet att det är tungt för alla.
MEN, som min mamma säger, Hon finns fortfarande här. Hon är fortfarande mammas skugga. och våran beskyddare. Hon kommer nog aldrig lämna mammas sida. Det dröjer nog inte innan man hör spök-emmas fotsteg spring efter er där hemma. Tror absolut hon kommer dyka upp här med.
Tack så mycket för de fina ca 10 år vi fick med dig. Du anar inte hur fin du var. ALLTID glad. Min älskade knäppa lilla tjej. Ta hand om Flisan åt mig nu. Tänk att ni får träffa varandra igen. och jag vet att den här gången kommer ni bättre överens.
Vila i frid vår finaste lilla skrutta.
Sista bilen jag tog på henne den 28 eller 29 april. Då visste jag att jag inte skulle få se henne igen. Hon var gammal och jag förstod att hon skulle försvinna. men inte så fort. Känns hårt. Jag önskar så jag kunde vara hemma med familjen. Speciellt med mamma,och även mormor och morfar. 10 år gör ett stort avtryck. och jag vet även att de nya i familjen (Roger, Frida, Elin, Lina osv) oxå blev otroligt fästa vid henne. Tänk att du var så älskad vår busa. Så otroligt älskad!
Nu är det du och jag mamma! Jag räknar verkligen ner dagarna nu.
Älskar dig! Puss kram & näsgos!